Lina, Bengtsson och Corado spanar på kvigorna på andra sidan vägen!

Varje morgon har Ellen för vana att åka med sin bobby car ner till svärföräldrarnas äppleträd här på gården. Hon plockar fallfrukten från träden i en korg som hon ställer på släpet och pekar uppfodrande ner mot hästarna i hagen samtidigt som hon på sitt säregna bebisspråk förklarar för mig eller sin pappa vad vi ska göra. Och visst förstår vi. Man kan inte annat när hon gestikulerar hej vilt med armarna, pekar och försöker gnägga som en häst.

Det är bara att dra henne på hennes bobby car ner till hagen så att hon kan stå vid eltråden och slänga in äpplen. Det gör vi så gärna för det är verkligen underbart att se lyckan lysa i hennes ögon.

Och lyckliga är det fler som blir!

När hästarna ser Ellen komma, skyndar de fram till samma ställe vid stängslet där de vet att en laddning äpplen väntar! Snacka om samspel!

Det är blåa dagar, som den på bilden ovan, vi svenskar kan ladda upp batterierna inför det som komma skall.

Det är i en stillsam badvik, med solens värmande strålar på blek hud som jag njuter. Tankarna på grådassiga, kyliga, regnstänkta höstdagar är som bortblåsta. Existerar dessa över huvudtaget?

Nej, det är väl inte möjligt!?

Det är väl inte möjligt att denna badvik kommer att förvandlas till en ogästvänlig plats där vinden blåser kallt och vita gäss sköljer upp allt möjligt och omöjligt från sjöbottnen.

Jo, så är det och hösten närmar sig med stormsteg.

Det är redan augusti. Sommaren håller på att ta slut, hösten kommer snart att göra entré.

Jag längtar lite. Det är ju trots allt ganska mysigt att tända lite ljus, kanske en brasa och krypa upp i soffan med en bra bok när ungarna somnat.

Men, samtidigt som jag längtar lite, med betoning på lite, känner jag ett stort vemod. Ett vemod över att behöva plocka in utemöblerna. Ett vemod över att inte kunna gå ut och sätta mig på trappen med en kopp kaffe och se hur Ellen leker iförd endast tygblöja. Ett vemod över att inte kunna gå till växthuset och hämta in lite nyskördade grönsaker.

Ja, listan kan göras lång över saker jag kommer att sakna när sommaren tar slut.

Men, jag vet att det kommer fler somrar och det är en tröst. Och jag vet att jag inte skulle tycka att sommaren är precis så magisk som den är om vi svenskar inte hade behövt genomlida ruskiga höstdagar, kalla vinterdagar och bakslag i april.

Ja, ja nu ska jag i alla fall fokusera på sommarens sista ljuvliga dagar innan variationen i årstiderna gör sig påmind i vårt avlånga land och jag sitter där och längtar tillbaks till dagar som den på bilden.

Här har vi hästarna på gården!

Det är Corado (e. Gutta, u. Corina), svärfars vallack, till vänster.Sedan är det vår supermysiga Gull-Lina (e. Lindar, u. Gull-Pärla).Pållen som ligger är Linas fjolårsföl Bengtsson (e. Vind, u. Gull-Lina)

...eller inte. Vaknade klockan sju av en barnahand som bryskt undersökte mitt öra, för att några sekunder senare hitta en trasslig hårtest at dra i.

Jag tänker då, instinktivt, och hoppas innerligt att om jag bara ligger still och och låtsas att jag fortfarande sover, så kommer även min äldsta dotter Ellen att lägga sig igen och somna om.

Men, icke, slitandet i håret tilltar istället och det är bara att inse att någon sovmorgon blev det inte idag heller. Jag lyfter huvudet och säger godmorgon, varefter ett intensivt pekande ut mot hallen börjar

"Ehgge, ehgge, ehgge" tjattrar Ellen uppmanande.

Hon tycker astt vi ska gå upp. Omedelbart. Inte ligga och dra oss inte.

Säger åt mannen att ta lillsnörpan som precis vaknat. Går sedan ner och ruljangsen är igång. Byta blöjor, amma minstingen, slänga i sig lite frukost och hoppas på så lite gnäll som möjligt, för att i möjligaste mån åtminstone kunna njuta av en rykande kopp härligt kaffe.

Om kaffet kan intas varmt inom tio minuter utan minsta gnäll och klängiga ungar, då har sannerligen morgonstunden guld i mun.

Jaha...Då var det min tur att hamna i bloggträsket.

Att blogga.

Jag.

Nää, aldrig.

Så lät det förut, men inte nu. Numer tycker jag att det låter som en trevlig sysselsättning, ett break från småbarnsgnäll, måsten och allt Gud vet vad. Ett sätt att ventilera, klaga, hylla och ja, allt vad man nu gör i en blogg...

Kanske är det en blivande liten hobby, när tid ges.

Den som lever får se!