Det är blåa dagar, som den på bilden ovan, vi svenskar kan ladda upp batterierna inför det som komma skall.

Det är i en stillsam badvik, med solens värmande strålar på blek hud som jag njuter. Tankarna på grådassiga, kyliga, regnstänkta höstdagar är som bortblåsta. Existerar dessa över huvudtaget?

Nej, det är väl inte möjligt!?

Det är väl inte möjligt att denna badvik kommer att förvandlas till en ogästvänlig plats där vinden blåser kallt och vita gäss sköljer upp allt möjligt och omöjligt från sjöbottnen.

Jo, så är det och hösten närmar sig med stormsteg.

Det är redan augusti. Sommaren håller på att ta slut, hösten kommer snart att göra entré.

Jag längtar lite. Det är ju trots allt ganska mysigt att tända lite ljus, kanske en brasa och krypa upp i soffan med en bra bok när ungarna somnat.

Men, samtidigt som jag längtar lite, med betoning på lite, känner jag ett stort vemod. Ett vemod över att behöva plocka in utemöblerna. Ett vemod över att inte kunna gå ut och sätta mig på trappen med en kopp kaffe och se hur Ellen leker iförd endast tygblöja. Ett vemod över att inte kunna gå till växthuset och hämta in lite nyskördade grönsaker.

Ja, listan kan göras lång över saker jag kommer att sakna när sommaren tar slut.

Men, jag vet att det kommer fler somrar och det är en tröst. Och jag vet att jag inte skulle tycka att sommaren är precis så magisk som den är om vi svenskar inte hade behövt genomlida ruskiga höstdagar, kalla vinterdagar och bakslag i april.

Ja, ja nu ska jag i alla fall fokusera på sommarens sista ljuvliga dagar innan variationen i årstiderna gör sig påmind i vårt avlånga land och jag sitter där och längtar tillbaks till dagar som den på bilden.

Jaha...Då var det min tur att hamna i bloggträsket.

Att blogga.

Jag.

Nää, aldrig.

Så lät det förut, men inte nu. Numer tycker jag att det låter som en trevlig sysselsättning, ett break från småbarnsgnäll, måsten och allt Gud vet vad. Ett sätt att ventilera, klaga, hylla och ja, allt vad man nu gör i en blogg...

Kanske är det en blivande liten hobby, när tid ges.

Den som lever får se!